Varför backar regeringen om tvångsåtgärder?

Som kommunalråd med ansvar för äldreomsorgen i Solna får jag ofta samtal från närstående till äldre personer som drabbats av demenssjukdom. De är ofta djup oroade för sina nära och undrar på vilket sätt kommunen kan hjälpa till. Jag förklarar då vilka insatser kommunen kan tillhandahålla (exvis hemtjänst, ledsagarservice, dagverksamhet, omvårdnadsboende osv), att kommunen har biståndshandläggare som kan komma hem till den äldre för att gå igenom vad som finns att tillgå, och för att hjälpa till med att fylla i en ansökan om insats. För den äldre måste själv ansöka om insatsen i fråga, så är det beslutat enlig lag. Vilket förstås i grunden är mycker bra, vi ska självklart ha rätten att bestämma över oss själva, avgöra vilket stöd vi behöver och hur vi önskar det utformat.

När jag berättar det här för den förtvivlade närstående i telefonen säger de ofta att de väl känner till detta, att de haft en biståndshandläggare på besök vid flera tillfällen och att de med gemensamma ansträngningar försökt motivera den svårt demenssjuka mamman/brodern/maken att ansöka om stöd, men att personen i fråga vägrar. Förtvivlan över att se sin mamma komma hem med polisbil efter att ha blivit funnen i nattlinne i minusgrader ute på stan mitt i natten är inte svårt att tänka sig. När det har hänt flera gånger är paniken hos de nära stor och de frågar, med rätta, "men något måste ni väl ändå kunna göra, det är ovärdigt detta, att mamma ligger ute i porten om nätterna, frysande"! Och mitt svar är "nej, vi kan inget göra, endast hon själv har rätt att avgöra vilken hjälp hon vill ha". Varje gång hör jag själv hur dumt det låter, hur ska den så svårt demenssjuka själv kunna avgöra detta?


Därför blev jag så glad när jag på DN Debatt den 29 nov 2012 kunde läsa en artikel undertecknad av äldreminister Maria Larsson (KD) och Lena Hallengren (S) där de föreslog en ny lag som i vissa lägen möjliggör tvångsåtgäder inom demensvården. De resonerar där klokt om de komplicerade avvägningar som behöver göras, där varje persons grundläggande fri- och rättigheter måste respekteras men där den äldres säkerhet också ska kunna garanteras. Hos alla jag mött, verksamma i äldreomsorgen, har reaktionerna varit desamma - stor tacksamhet för att problemen äntligen uppmärksammas och åtgärdas.

Tvångsåtgärder skulle enligt förslaget endast kunna användas vid mycket specifika tillfällen, med mycket stora krav på motivering, i artikeln beskrivet så här:


"Målet med lagen är att minimera användningen av tvång och begränsningar, skapa större rättssäkerhet och uppnå en bättre och värdigare demensvård. Lagförslaget kräver att kommunen genomför en utredning i varje enskilt fall, så att beslut om skyddsåtgärder inte fattas godtyckligt. Beslutsordningen ska tillgodose rättssäkerheten inklusive en rätt att överklaga.

Den enskildes rättssäkerhet skyddas genom att utredningen måste visa att andra åtgärder har prövats och visat sig otillräckliga. I lagförslaget finns en uppräkning av skyddsåtgärder, det vill säga inga andra åtgärder är tillåtna att vidta mot personens uttryckta eller på annat sätt visade vilja.
Socialnämndens beslut måste omprövas minst var tolfte månad. Endast personal med föreskriven teoretisk och praktisk utbildning om åtgärderna i lagen får utföra dem. Socialstyrelsen har nyligen beslutat om föreskrifter om bemanning inom särskilda boenden för personer med demenssjukdom. Dessa föreskrifter kommer att verkningsfullt minska risken för att den föreslagna lagstiftningen missbrukas."

Till min stora besvikelse har jag nu fått veta att både Maria Larsson och Lena Hallengren backat helt, de drar tillbaka lagförslaget och inga åtgärder vidtas för dessa de mest utsatta med demenssjukdom. Det tycker jag är mycket synd, och jag bävar för de kommande samtalen med förtvivlade anhöriga.