Kristdemokrater som frihetskämpar - då krävs acceptans!

Just nu pågår ett krisarbete i Kristdemokraterna. Varför har vi backat i upprepade val? Vad avskräcker väljarna? Vad attraherar väljarna? Och så vidare. Om jag skrivit om tidigare har Framtidsstrategigruppen kommit med en rapport i ärendet, som alla som vill partiet väl bör läsa. Idag publicerade också gruppens ordförande Michael Anefur en bra debattartikel på SVT, om vikten av att Kristdemokraterna en gång för alla gör upp med bilden som finns av oss som ett homofobiskt parti. En intern debatt väntas, och ni kan här läsa mitt inlägg i den:

Här kommer inga svar, möjligen synpunkter som komplicerar ytterligare:-).

Jag vill börja med att säga att det alltid kommer finnas intressen som VILL sätta bilden av oss som homofoba, i syfte att mariginalisera oss. Precis som det finns de som vill hävda att alla miljöpartister är skogsmullar osv.. Det vi kan göra är att åtminstone inte ha en politik som STYRKER uppfattningen att vi inte står upp för alla människors lika, unika och okränkbara värde, och kanske finns det något att göra där.

Det är oerhört lågt i tak i Sverige, det finns oftast inte plats för mångfasetterade svar, utan det finns en politiskt korrekt verklighet, och den får inte ifrågasättas. Det gör att vi som parti ibland har det svårt då vi inte vill ge enkla svar på komplicerade frågor (abort, dödshjälp, homoadoptioner osv). Vill vi fortsätta problematisera - och det ligger i vår själ tror jag - kommer vi även fortsättningsvis ha ett visst motlut i somliga frågor, de där det måste få finnas gråskalor.

Jag tror att många instämmer i det Framtidsgruppen kommit fram till - att kristdemokraternas historiska hållning i HBTQ-frågor för många har varit en avskräckande faktor i valet av parti att lägga rösten på, kanske ffa i storstadsområdena. Vi kan inte heller framhålla att det endast är fördomar helt utan grund - jag tycker tyvärr att jag mött fler personer i vårt parti som har ett komplicerat förhållande till homosexualitet än vad jag gjort i andra sammanhang i livet.

Michael Anefur har helt rätt i sin artikel - vi måste diskutera igenom frågan ordentligt internt så att våra fagra ord om allas lika värde faktiskt får genomslag i vår konkreta politik. Det är dock en svår balansgång, för precis som Michael säger har vår utgångspunkt i exempelvis adoptionsfrågan varit BARNETS perspektiv, och det är svårt att förstå varför det i Sverige idag är så oerhört kontroversiellt att säga att barn, i den bästa av världar, mår bra att växa upp i en familj med två vuxna förebilder, gärna en manlig och en kvinnlig. Samtidigt som det är helt ok att hävda att det behövs mer manliga förebilder i barnomsorgen...

När det gäller äktenskapslagstiftningen kan vi väl fortsätta ha hållningen att det borde göras till en civilrättslig fråga, det är en hållning de allra flesta accepterar när man förklarar ordentligt. Men det behöver väl inte vara en fråga vi aktivt driver? Det finns en bred acceptans hos folket för den lagstiftning som nu råder.

Vad gäller adoptioner har jag alltid tyckt att det är mycket märkligt att vi inte opponerat oss mot ensamståendeadoptioner när vi så högljutt protesterat mot homoadoptioner. Det är som jag ser det en mycket mer sårbar situation att växa upp med bara en förälder, än att växa upp med två av samma kön. Jag vidhåller - i den bästa av världar tror jag barn mår bästa av att växa upp med en mamma och en pappa. Men människor tar saker i egna händer och vårt land har i dag mängder av barn som växer upp i familjer med två föräldrar av samma kön, då bör båda föräldrarna vara likvärdig juridiskt, därför måste homoadoptioner vara tillåtna. Men hur hanterar vi den tämligen vanliga situation då två kvinnor sätter barn till världen med två män, dvs barnet får två likvärdiga familjer som alternerar om vårdnaden? Ska då alla fyra vuxna bli likvärdiga föräldrar? Och hur blir det då vid eventuella separationer, ska barnet bo hos de olika föräldrarna var fjärde vecka? Hur resonerar HBTQ-rörelsen i dessa fall? - jag vet inte.

Frågan om sterilisering vid könsbyte är aktuell nu, och ligger dessutom på socialminister Göran Hägglunds bord. HBTQ-rörelsen är tydlig i sina krav - det ska inte gå att tvinga till sterilisering i samband med könsbyte. Könsbyten, medicinskt och juridiskt, genomförs vad jag förstått efter noga utredningar, där de som beviljas könsbyte får vittna om hur de tidigt upplevt att de psykiskt/själsligt alltid upplevt sig tillhöra det andra könet än det fysiska. Rent medicinskt är fenomenet också erkänt, där man tror att det blivit någon form av störning i de "hormongenomsköljningar" som sker under fostertiden. Personligen tycker jag det är helt rätt att dessa personer får samhällets stöd för att genomgå könsbyte. MEN för mig är det svårt att förstå hur en person fysiskt född till kvinna men som upplever sig som man, får byta kön till man - samtidigt vill hävd sin rätt att föda barn som en kvinna. Då blir det för mig mycket komplicerat - är vi verkligen redo för "män" som föder barn?

Men en viktig fråga är hur mycket tyngd vi ska lägga vid dessa frågor? Ska vi ibland välja att gå på den politiskt korrekta linjen för att slippa detta ständiga fokus på "underlivsfrågor"? Som i exemplet ovan, ang sterilisering av personer som genomgått könsbyte. Kanske är vi tveksamma till att låta människor som genomgått könsbyte föda barn, eftersom vi upplever det som något som vi måste få tänka igenom konsekvenserna av ordentligt först. Men är det verkligen en så viktig fråga att vi ska göra det till en konfliktfråga? Kommer samhället eller enskilda verkligen påverkas så negativt av att dessa "män" får föda barn? Risken är att det är just i dessa frågor vi märks och syns eftersom vi har en mer problematiserande syn än stora delar av det mer "politiskt korrekta" Sverige. Och är det egentligen det vi vill? Jag tror det vore bättre att tydligare mejsla fram resten av vår politik tydligt och klar, och försöka hitta konfliktytorna där istället, och faktiskt välja våra slag på ett mer taktiskt sätt. Jag är den första att beklaga att det är så låg i tak i Sverige - men vi måste laga efter läge och koncentrera oss på de frågor som verkligen är avgörande för enskilda och samhället.

Jag tror att de allra flesta kristdeomkrater är av uppfattningen att det är tämligen ok med ett heternomormativt samhälle - MEN med stor acceptans och tolerans inför alla de människor som väljer att leva på andra sätt! Där man utan att lyfta på ögonbrynen eller ha massa åsikter möter de som väljer att leva på annat sätt. Att exempelvis ändra ansökningsblanketterna till förskolan till "vårdnadshavare 1" och "vårdnadshavare 2" istället för mamma och pappa, med hänvisningen till att homosexuellt föräldrapar kan känna sig kränkta tycker jag instinktivt känns tramsigt. Kraven har varit uppe i Solna kommunfullmäktige... Stämmer inte mallen, nej då ska det vara helt ok att stryka över det förtryckta och skriva "mamma 2", svårare än så behöver det inte vara. Det viktiga är att vi inte bemöter människor med olika attityd beroende på hur de väljer att leva sina liv, där tycker jag människovärdesprincipen är fundamental.

Jag tror att det till syvende och sist är hur vi enskilda människor bemöter varandra som spelar roll. Hyser vi som människor negativa känslor inför människor som väljer att leva på annat sätt än i heterosexuell tvåsamhet, ja då visar det sig. Det är de känslorna och åsikterna som jag tror göder de "fördomar" som finns emot oss angående vår hållning till homosexuella. Det enda som kan råda bot på det är att varje enskild människa - inte minst kristdemokrater - funderar på med vilken rätt vi människor går omkring och har synpunkter på, och recenserar, hur andra vuxna människor väljer att leva sina liv?? Kan vi alla i själ och hjärta ändra vår attityd till att inte vara så fördömande, då tror jag att bilden av oss som homofientliga kommer få betydligt svårare att få fäste!

Ska Kristdemokraterna bli det parti som står upp för människors frihet och egenmakt - ja då måste vi också stå upp för de människor som väljer att leva på andra sätt en det normativa. Först då bli vi trovärdiga som frihetsparti, något jag verkligen önskar att vi kan bli!

Rådslag som gav fler frågor än svar

Igår var det då dags för oss Kristdemokrater att samlas för rådslag angående Framtidskommissionens rapport Kristdemokraterna kan bättre. Jag deltog i rådslaget i Stockholm, i landstingshuset. När jag kom dit trodde jag det var för att få komma med synpunkter på slutsatserna i rapporten, men riktigt så blev det inte. Dagen var hårt uppstyrd med minimalt utrymme för fria diskussioner. Något bakvänt var första punkten att diskutera framgångsrika kampanjmetoder. Som flera i salen sa - det viktiga är att veta VAD som ska förmedlas i kampanjer, när det är avgjort, då är det dags att börja ta reda på hur det görs på bästa sätt.

Därefter delades vi in i grupper där vi fick i uppdrag att komma med konkreta politiska förslag under fyra av Kristdemokraternas principer; Subsidiaritet, Ofullkomlighet, Solidaritet och Förvaltarskap. Inte slut där, sedan skulle vi lista de politiska frågor som vi upplevde var de mest engagerande bland folk.

Det är just sånt tillvägagångssätt som jag tror ger spretighet. Att sitta och "hitta på" frågor att driva, något som jag misstänker att partistyrelsen ägnat sig åt alltför många gånger. Som jag ser det måste vi först formulera "Den Kristdemokratiska berättelsen om Sverige". (Ja jag vet, lite klyshigt och välanvänt, men dock viktigt). Vad vill vi i det stora? Vad behövs för att nå dit? Vilka av de viktiga åtgärder som vi tycker behövs för ett gott samhälle, tillgodoses redan i den politiska sfären idag (om än av andra partier), och vilka frågor är tämligen ohanterade? Ta miljöfrågor - ack så viktiga! Men nog kan man säga att frågorna redan har fokus i svensk politik idag, utan att kristdemokraterna behöver belysa dem ytterligare?

FRIHET och EGENMAKT

Vad menar då jag är det som saknas i svensk politik idag? Jo, ett parti som talar om människors rätt till frihet. Vår rätt att få styra våra liv som vi själva finner lämpligt, som ger oss rätt att själva få bestämma över vår tillvaro även när vi är i behov av stöd och hjälp som vid sjukdom eller när vi åldras, som ger oss möjlighet att realisera egna idéer i eget företagande, som ger möjlighet till en privatekonomi som medger egna prioriteringar Avgående KDU-ordföranden Charlie Weimers har uttryckt som att vi bör kämpa för människors egenmakt. Bra uttryck tycker jag. Göran Hägglund har förtjänstfullt varit inne på denna linje då han talat om Verklighetens folk och Politikens gränser. Men det har stannat vid fagra ord, det har inte fått något konkret genomslag i de politiska förslagen.

Med den tanken som övergripande, är det lätt att se frågor vi Kristdemokrater bör driva, många klassiskt kristdemokratiska; familjens rätt att bestämma själva, kvinnors och mäns egna ansvar att skapa sig liv som passar dem, en ekonomisk politik som gör att människor får behålla mer av sin egen lön, en sjukvård och äldreomsorg som ger individen möjlighet att välja vad, hur och när, ett stödjande av det civila samhället. Ja möjligheterna är oändliga!

Och man kan gott säga att mångårigt socialistiskt styre aktivt arbetat i motsatt riktning - Kristdemokraterna bör vara banérförare när makt nu ska återföras från det offentliga till den enskilde och dess självvalda gemenskaper!

ALLIANSENS SOCIALA RÖST

Många kristdemokrater framhåller att en av våra främsta uppgifter är att värna de svaga och att utgöra röst för de som ingen har. Det är också det som gjort att många av oss kristdemokrater valt att engagera oss i just detta parti. Det vi dock inte alls är eniga om, och som vi sällan talar om, är HUR stödjer man bäst svaga och utsatta? Där vill jag mena att vi har vitt skilda uppfattningar inom partiet, och detta måste vi våga tala ut om.

I valrörelsen lanserades begreppet "Ett mänskligare Sverige" där vi plötsligt beskrev Sverige som ett hårt och kallt land, präglat av egoism och konsumtionshets. Där ingen värnar de svaga, och där människor inte drar sig för att sparka på den som ligger. Även i Göran Hägglunds tal om Relationslinjen på kommundagarna i Norrköping för några veckor sedan målades det upp en ganska eländig bild av Sverige. Personligen tilltalas jag inte alls av denna mörka beskrivning. Jag tror mer på att se det frisk och positiva - att vi människor kan och vill, om vi bara ges möjligheten och förtroendet. Återigen frihetstanken alltså.

Men det vore givetvis fel att negligera att det finns många människor i vårt land som har det svårt på olika vis, ekonomiskt, socialt, psykiskt, fysiskt - inte sällan i olika kombinationer. Men är det genom att tycka synd om vi hjälper dem bäst? Empati, självklart, men sedan är det hjälp till självhjälp som behövs. Hur ser kortaste vägen ut till egen försörjning? Vilket stöd från samhället - det ideella och det offentliga - behövs för att ge denna människa självförtroende och ork att ta sig uppåt och framåt? Det måste vara synsättet. Inte det socialistiska, att ge dem en bidragscheck och en överlägsen klapp på huvudet. Här vet jag dock att meningarna inom partiet går vitt isär...

ÅTER TILL RÅDSLAGET

Nu svamlade jag iväg. Åter till rådslaget. Till konkreta synpunkter på den framtagna rapporten gavs inte mycket tid. Många konstaterade att grundarbetet var bra, att analysen av de faktorer som tenderar att "skrämma iväg" väljarna är bra, och att partiet måste ta fram en politik som faktiskt visar att dessa faktorer är fördomar och inget annat. Min uppfattning, och som även fler gav uttryck för, är att de fem politikområden som i rapporten målas upp som de områden kd bör satsa på för att nå framtida valframgångar inte är särskilt väl genomtänkta, och att det känns som om det mer är ett försök att ge ett köttben till de olika "falangerna" inom partiet. Lite rättspolitik till de som känner sig till "höger", lite global solidaritet till de som känner sig mer till "vänster" osv. Håller inte i längden, varken för att hålla ihop oss internt eller för att locka väljare, det är min absoluta övertygelse. Vi måste istället välja övergripande linje, vara tydliga med denna, välja politikområden som överensstämmer med detta övergripande, och gärna söka konfliktytor med övriga partier vad gäller just dessa områden.

Nåväl, under rådslagets sista minuter började det hetta till. En klok ung kvinna berörde vårt komplexa förhållande till församlingstillhörighet - finns det månne fördomar INOM vårt eget parti, som förstärker de fördomar väljare hyser? En annan klok herre berörde vår beröringsskräck till vissa epitet som "höger" och "konservativ". Det är saker vi verkligen vill och behöver prata om - men då var rådslaget över...

HOPPFULLT

Trots min negativa kritik av dagen, kände jag mig efter dagens slut något mer stärkt i att det finns en ljus framtid för Kristdemokratern. Det var inte dagens program som gav den hoppfullheten - utan just att det var många som med mig var besvikna över att det inte gavs mer tid till politik- och strategidiskussioner. Det var samtalen under de intressanta fika- och lunchsamtalen då många gav uttryck för en frustration, att många känner att det saknas ett tydligt ledarskap som med pondus och övertygelse vågar peka ut färdriktningen. Det var det engagemang som dessa halvt missnöjda och frustrerade visade som gav mig hopp! Tänk så mycket sämre utgångsläge vi haft om partiets medlemmar visade liknöjdhet och resignation!

Så det finns hopp - upp på barrikaderna kära kristdemokrater!

Vart går skatten?

Skatter är som ni vet ett känsligt ämne. Självklart vill vi betala skatt för att gemensamt kunna finansiera välfärdens kärna (men vi behöver lägga ner lite möda på att formulera vad som faktiskt ska ingå i denna kärna). Vi vill också att pengarna används maximalt effektivt (se gårdagens blogginlägg), och vi vill ha pengar kvar för egna prioriteringar. Utgångspunkten måste alltid vara att pengarna tillhör den som tjänat in dem, och att andras pengar ska användas med den största varsamhet och respekt.

Skatterna går dels till att finansiera det vi gemensamt nyttjar, som infrastruktur, rättsväsende, försvar. Dels till att jämna ut inkomsterna, utgifterna och behoven under en livstid - under vissa delar av livet kostar man, undar andra delar betalar man in. Man kan dock inte se det som att man betalar in till det man själv nyttjar - de allra flesta betalar under en livstid in betydligt mer i skatt än vad vi förbrukar. Och så ska det vara, för stora delar av skatten vi betalar in ska gå till att solidariskt vara med och betala för de som faktiskt inte kan betala för sig själva och därför behöver samhällets stöd.

Men nog finns det hos många politiker, ffa på vänsterkanten, som vill använda skatter till att främst styra människor. Ta in människors pengar, betala ut i bidrag eller subventioner - ja då har vi full kontroll och människor kan inte göra egna - enligt politikernas tycke - dåliga val! Jag retar mig stort på detta, i stort som smått.

Även i min kommun, Solna, med Sveriges lägsta kommunalskatt, ser jag hur det finns tendenser att ta in pengar för att sedan ge subventioner till vissa val men inte andra.

Två exempel:

1. Kulturen

Vi använder kommuninvånarnas skattepengar för att finansiera Kulturskolans verksamhet. De barn som vill lära sig spela piano kan gå på Kulturskolans kurs och betala en ringa avgift eftersom skattemedel subventionerar. Om däremot barnet väljer att gå och drilla skalor hos en rysk tant - ja då får de betala hela kostnaden själva, inga subventioner i sikte. Varför accepterar vi det? Varför är det ok att skattebetalarna subventionerar en typ av pianoundervisning men inte en annan? Och kanske skulle kön till Kulturskolan kortas, med fler som får lära sig spela piano, om kultur till barn - och ungdomar subventionerades via en "kulturcheck" som gick att använda där man tyckte att det passade en själv bäst, för hur många pianokunniga skulle inte då börja ge undervisning?

2. Barnomsorg

Vi subventionerar barnomsorgsplatser i Solna med dryga 100 000kr/barn/år. För de som väljer att själva sköta omsorgen om sina minsta har vi Kristdemokrater sett till att införa vårdnadsbidrag vilket kostar skattebetalarna 36 000kr/barn/år. Varför anses det ena valet värt mer skattesubventioner än det andra?

Sammanfattningsvis - vi bör ta in så lite som möjligt i skatt, subventionera friska och starka människor så lite som möjligt, och därmed ge utrymme för människor att göra egna val och prioriteringar.

Här kan ni se ett bra sätt att illustrera hur skattemedlen i Solna används. Det är viktigt att medborgarna vet vart deras pengar går!

God äldrevård - en hjärtefråga

Idag har jag fått ny dator på jobbet, roligt! Den är liten, snabb o bärbar - måste bara köpa en ärtig väska till den så är den perfekt sen.

Nog är det märkligt ibland, hur man som politiker tror att de beslut man fattar resulterar i faktiska skillnader i verksamheten - och sedan inser att de faktiskt inte alltid gör det?

I Solna har vi senaste åren haft stora kvalitetsutvecklingsprojekt när det gäller maten på våra äldreboenden (som resulterat i en omfattande mat- och måltidspolicy), och socialt innehåll i vardagen och tydliga kvalitetskontrakt. Och så får man svar från brukarundersökningen och öppna jämförelser och den visar tämligen dåliga resultat, och sämst just vad gäller mat och möjlighet till sociala aktiviteter?!

Var är glappet? Hur kommer det sig att vi fattar beslut, tror att de implementeras, får besked att så har skett - men så har det ändå inte resulterat i några förändringar ute i verksamheterna? DET är jag mycket angelägen att få veta! Om våra beslut inte går att verkställa ute "på golvet" - ja då vill jag åtminstone veta det, inte leva i falsk förvissning. Därför håller vi nu på och utreder det i Solna, med hjälp av konsultföretaget Health Navigator. De var på besök hos mig idag, mycket trevliga och duktiga killar. Även om den ene, enl visitkortet senior analytiker, såg ut att vara nyss fyllda 16. (Matriarkal härskarteknik...?).

På tisdag ordnar de workshop med samtliga ledningar ute på verksamheterna samt förvaltningsledningen - med syfte att hitta samsyn och få alla att leva med samma verklighetsbild. Sedan startar förbättringsprojekt där vi i kommunen måste arbeta med att mäta rätt saker och bli tydligare kravställare.

Min målsättning är att vi i nästa öppna jämförelser ska vara bland de fem bästa i Stockholms län. Det ska gå. För god äldrevård är verkligen en hjärtefråga!

Nystart

Kanske kommer jag igång nu! Och jag tänker inte vänta en halvtimme efter varje uppbrusning som jag blivit rådd att göra, då kommer bloggen bli alldeles för tillrättalagd och tråkig. Så ett och annat inlägg kanske bara får ligga ute en kort stund innan beslutsamhetens friska hy har gått över i eftertankens kranka blekhet...