Igår var det då dags för oss Kristdemokrater att samlas för rådslag angående Framtidskommissionens rapport Kristdemokraterna kan bättre. Jag deltog i rådslaget i Stockholm, i landstingshuset. När jag kom dit trodde jag det var för att få komma med synpunkter på slutsatserna i rapporten, men riktigt så blev det inte. Dagen var hårt uppstyrd med minimalt utrymme för fria diskussioner. Något bakvänt var första punkten att diskutera framgångsrika kampanjmetoder. Som flera i salen sa - det viktiga är att veta VAD som ska förmedlas i kampanjer, när det är avgjort, då är det dags att börja ta reda på hur det görs på bästa sätt.
Därefter delades vi in i grupper där vi fick i uppdrag att komma med konkreta politiska förslag under fyra av Kristdemokraternas principer; Subsidiaritet, Ofullkomlighet, Solidaritet och Förvaltarskap. Inte slut där, sedan skulle vi lista de politiska frågor som vi upplevde var de mest engagerande bland folk.
Det är just sånt tillvägagångssätt som jag tror ger spretighet. Att sitta och "hitta på" frågor att driva, något som jag misstänker att partistyrelsen ägnat sig åt alltför många gånger. Som jag ser det måste vi först formulera "Den Kristdemokratiska berättelsen om Sverige". (Ja jag vet, lite klyshigt och välanvänt, men dock viktigt). Vad vill vi i det stora? Vad behövs för att nå dit? Vilka av de viktiga åtgärder som vi tycker behövs för ett gott samhälle, tillgodoses redan i den politiska sfären idag (om än av andra partier), och vilka frågor är tämligen ohanterade? Ta miljöfrågor - ack så viktiga! Men nog kan man säga att frågorna redan har fokus i svensk politik idag, utan att kristdemokraterna behöver belysa dem ytterligare?
FRIHET och EGENMAKT
Vad menar då jag är det som saknas i svensk politik idag? Jo, ett parti som talar om människors rätt till frihet. Vår rätt att få styra våra liv som vi själva finner lämpligt, som ger oss rätt att själva få bestämma över vår tillvaro även när vi är i behov av stöd och hjälp som vid sjukdom eller när vi åldras, som ger oss möjlighet att realisera egna idéer i eget företagande, som ger möjlighet till en privatekonomi som medger egna prioriteringar Avgående KDU-ordföranden Charlie Weimers har uttryckt som att vi bör kämpa för människors egenmakt. Bra uttryck tycker jag. Göran Hägglund har förtjänstfullt varit inne på denna linje då han talat om Verklighetens folk och Politikens gränser. Men det har stannat vid fagra ord, det har inte fått något konkret genomslag i de politiska förslagen.
Med den tanken som övergripande, är det lätt att se frågor vi Kristdemokrater bör driva, många klassiskt kristdemokratiska; familjens rätt att bestämma själva, kvinnors och mäns egna ansvar att skapa sig liv som passar dem, en ekonomisk politik som gör att människor får behålla mer av sin egen lön, en sjukvård och äldreomsorg som ger individen möjlighet att välja vad, hur och när, ett stödjande av det civila samhället. Ja möjligheterna är oändliga!
Och man kan gott säga att mångårigt socialistiskt styre aktivt arbetat i motsatt riktning - Kristdemokraterna bör vara banérförare när makt nu ska återföras från det offentliga till den enskilde och dess självvalda gemenskaper!
ALLIANSENS SOCIALA RÖST
Många kristdemokrater framhåller att en av våra främsta uppgifter är att värna de svaga och att utgöra röst för de som ingen har. Det är också det som gjort att många av oss kristdemokrater valt att engagera oss i just detta parti. Det vi dock inte alls är eniga om, och som vi sällan talar om, är HUR stödjer man bäst svaga och utsatta? Där vill jag mena att vi har vitt skilda uppfattningar inom partiet, och detta måste vi våga tala ut om.
I valrörelsen lanserades begreppet "Ett mänskligare Sverige" där vi plötsligt beskrev Sverige som ett hårt och kallt land, präglat av egoism och konsumtionshets. Där ingen värnar de svaga, och där människor inte drar sig för att sparka på den som ligger. Även i Göran Hägglunds tal om Relationslinjen på kommundagarna i Norrköping för några veckor sedan målades det upp en ganska eländig bild av Sverige. Personligen tilltalas jag inte alls av denna mörka beskrivning. Jag tror mer på att se det frisk och positiva - att vi människor kan och vill, om vi bara ges möjligheten och förtroendet. Återigen frihetstanken alltså.
Men det vore givetvis fel att negligera att det finns många människor i vårt land som har det svårt på olika vis, ekonomiskt, socialt, psykiskt, fysiskt - inte sällan i olika kombinationer. Men är det genom att tycka synd om vi hjälper dem bäst? Empati, självklart, men sedan är det hjälp till självhjälp som behövs. Hur ser kortaste vägen ut till egen försörjning? Vilket stöd från samhället - det ideella och det offentliga - behövs för att ge denna människa självförtroende och ork att ta sig uppåt och framåt? Det måste vara synsättet. Inte det socialistiska, att ge dem en bidragscheck och en överlägsen klapp på huvudet. Här vet jag dock att meningarna inom partiet går vitt isär...
ÅTER TILL RÅDSLAGET
Nu svamlade jag iväg. Åter till rådslaget. Till konkreta synpunkter på den framtagna rapporten gavs inte mycket tid. Många konstaterade att grundarbetet var bra, att analysen av de faktorer som tenderar att "skrämma iväg" väljarna är bra, och att partiet måste ta fram en politik som faktiskt visar att dessa faktorer är fördomar och inget annat. Min uppfattning, och som även fler gav uttryck för, är att de fem politikområden som i rapporten målas upp som de områden kd bör satsa på för att nå framtida valframgångar inte är särskilt väl genomtänkta, och att det känns som om det mer är ett försök att ge ett köttben till de olika "falangerna" inom partiet. Lite rättspolitik till de som känner sig till "höger", lite global solidaritet till de som känner sig mer till "vänster" osv. Håller inte i längden, varken för att hålla ihop oss internt eller för att locka väljare, det är min absoluta övertygelse. Vi måste istället välja övergripande linje, vara tydliga med denna, välja politikområden som överensstämmer med detta övergripande, och gärna söka konfliktytor med övriga partier vad gäller just dessa områden.
Nåväl, under rådslagets sista minuter började det hetta till. En klok ung kvinna berörde vårt komplexa förhållande till församlingstillhörighet - finns det månne fördomar INOM vårt eget parti, som förstärker de fördomar väljare hyser? En annan klok herre berörde vår beröringsskräck till vissa epitet som "höger" och "konservativ". Det är saker vi verkligen vill och behöver prata om - men då var rådslaget över...
HOPPFULLT
Trots min negativa kritik av dagen, kände jag mig efter dagens slut något mer stärkt i att det finns en ljus framtid för Kristdemokratern. Det var inte dagens program som gav den hoppfullheten - utan just att det var många som med mig var besvikna över att det inte gavs mer tid till politik- och strategidiskussioner. Det var samtalen under de intressanta fika- och lunchsamtalen då många gav uttryck för en frustration, att många känner att det saknas ett tydligt ledarskap som med pondus och övertygelse vågar peka ut färdriktningen. Det var det engagemang som dessa halvt missnöjda och frustrerade visade som gav mig hopp! Tänk så mycket sämre utgångsläge vi haft om partiets medlemmar visade liknöjdhet och resignation!
Så det finns hopp - upp på barrikaderna kära kristdemokrater!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar