Just nu pågår ett krisarbete i Kristdemokraterna. Varför har vi backat i upprepade val? Vad avskräcker väljarna? Vad attraherar väljarna? Och så vidare. Om jag skrivit om tidigare har Framtidsstrategigruppen kommit med en rapport i ärendet, som alla som vill partiet väl bör läsa. Idag publicerade också gruppens ordförande Michael Anefur en bra debattartikel på SVT, om vikten av att Kristdemokraterna en gång för alla gör upp med bilden som finns av oss som ett homofobiskt parti. En intern debatt väntas, och ni kan här läsa mitt inlägg i den:
Här kommer inga svar, möjligen synpunkter som komplicerar ytterligare:-).
Jag vill börja med att säga att det alltid kommer finnas intressen som VILL sätta bilden av oss som homofoba, i syfte att mariginalisera oss. Precis som det finns de som vill hävda att alla miljöpartister är skogsmullar osv.. Det vi kan göra är att åtminstone inte ha en politik som STYRKER uppfattningen att vi inte står upp för alla människors lika, unika och okränkbara värde, och kanske finns det något att göra där.
Det är oerhört lågt i tak i Sverige, det finns oftast inte plats för mångfasetterade svar, utan det finns en politiskt korrekt verklighet, och den får inte ifrågasättas. Det gör att vi som parti ibland har det svårt då vi inte vill ge enkla svar på komplicerade frågor (abort, dödshjälp, homoadoptioner osv). Vill vi fortsätta problematisera - och det ligger i vår själ tror jag - kommer vi även fortsättningsvis ha ett visst motlut i somliga frågor, de där det måste få finnas gråskalor.
Jag tror att många instämmer i det Framtidsgruppen kommit fram till - att kristdemokraternas historiska hållning i HBTQ-frågor för många har varit en avskräckande faktor i valet av parti att lägga rösten på, kanske ffa i storstadsområdena. Vi kan inte heller framhålla att det endast är fördomar helt utan grund - jag tycker tyvärr att jag mött fler personer i vårt parti som har ett komplicerat förhållande till homosexualitet än vad jag gjort i andra sammanhang i livet.
Michael Anefur har helt rätt i sin artikel - vi måste diskutera igenom frågan ordentligt internt så att våra fagra ord om allas lika värde faktiskt får genomslag i vår konkreta politik. Det är dock en svår balansgång, för precis som Michael säger har vår utgångspunkt i exempelvis adoptionsfrågan varit BARNETS perspektiv, och det är svårt att förstå varför det i Sverige idag är så oerhört kontroversiellt att säga att barn, i den bästa av världar, mår bra att växa upp i en familj med två vuxna förebilder, gärna en manlig och en kvinnlig. Samtidigt som det är helt ok att hävda att det behövs mer manliga förebilder i barnomsorgen...
När det gäller äktenskapslagstiftningen kan vi väl fortsätta ha hållningen att det borde göras till en civilrättslig fråga, det är en hållning de allra flesta accepterar när man förklarar ordentligt. Men det behöver väl inte vara en fråga vi aktivt driver? Det finns en bred acceptans hos folket för den lagstiftning som nu råder.
Vad gäller adoptioner har jag alltid tyckt att det är mycket märkligt att vi inte opponerat oss mot ensamståendeadoptioner när vi så högljutt protesterat mot homoadoptioner. Det är som jag ser det en mycket mer sårbar situation att växa upp med bara en förälder, än att växa upp med två av samma kön. Jag vidhåller - i den bästa av världar tror jag barn mår bästa av att växa upp med en mamma och en pappa. Men människor tar saker i egna händer och vårt land har i dag mängder av barn som växer upp i familjer med två föräldrar av samma kön, då bör båda föräldrarna vara likvärdig juridiskt, därför måste homoadoptioner vara tillåtna. Men hur hanterar vi den tämligen vanliga situation då två kvinnor sätter barn till världen med två män, dvs barnet får två likvärdiga familjer som alternerar om vårdnaden? Ska då alla fyra vuxna bli likvärdiga föräldrar? Och hur blir det då vid eventuella separationer, ska barnet bo hos de olika föräldrarna var fjärde vecka? Hur resonerar HBTQ-rörelsen i dessa fall? - jag vet inte.
Frågan om sterilisering vid könsbyte är aktuell nu, och ligger dessutom på socialminister Göran Hägglunds bord. HBTQ-rörelsen är tydlig i sina krav - det ska inte gå att tvinga till sterilisering i samband med könsbyte. Könsbyten, medicinskt och juridiskt, genomförs vad jag förstått efter noga utredningar, där de som beviljas könsbyte får vittna om hur de tidigt upplevt att de psykiskt/själsligt alltid upplevt sig tillhöra det andra könet än det fysiska. Rent medicinskt är fenomenet också erkänt, där man tror att det blivit någon form av störning i de "hormongenomsköljningar" som sker under fostertiden. Personligen tycker jag det är helt rätt att dessa personer får samhällets stöd för att genomgå könsbyte. MEN för mig är det svårt att förstå hur en person fysiskt född till kvinna men som upplever sig som man, får byta kön till man - samtidigt vill hävd sin rätt att föda barn som en kvinna. Då blir det för mig mycket komplicerat - är vi verkligen redo för "män" som föder barn?
Men en viktig fråga är hur mycket tyngd vi ska lägga vid dessa frågor? Ska vi ibland välja att gå på den politiskt korrekta linjen för att slippa detta ständiga fokus på "underlivsfrågor"? Som i exemplet ovan, ang sterilisering av personer som genomgått könsbyte. Kanske är vi tveksamma till att låta människor som genomgått könsbyte föda barn, eftersom vi upplever det som något som vi måste få tänka igenom konsekvenserna av ordentligt först. Men är det verkligen en så viktig fråga att vi ska göra det till en konfliktfråga? Kommer samhället eller enskilda verkligen påverkas så negativt av att dessa "män" får föda barn? Risken är att det är just i dessa frågor vi märks och syns eftersom vi har en mer problematiserande syn än stora delar av det mer "politiskt korrekta" Sverige. Och är det egentligen det vi vill? Jag tror det vore bättre att tydligare mejsla fram resten av vår politik tydligt och klar, och försöka hitta konfliktytorna där istället, och faktiskt välja våra slag på ett mer taktiskt sätt. Jag är den första att beklaga att det är så låg i tak i Sverige - men vi måste laga efter läge och koncentrera oss på de frågor som verkligen är avgörande för enskilda och samhället.
Jag tror att de allra flesta kristdeomkrater är av uppfattningen att det är tämligen ok med ett heternomormativt samhälle - MEN med stor acceptans och tolerans inför alla de människor som väljer att leva på andra sätt! Där man utan att lyfta på ögonbrynen eller ha massa åsikter möter de som väljer att leva på annat sätt. Att exempelvis ändra ansökningsblanketterna till förskolan till "vårdnadshavare 1" och "vårdnadshavare 2" istället för mamma och pappa, med hänvisningen till att homosexuellt föräldrapar kan känna sig kränkta tycker jag instinktivt känns tramsigt. Kraven har varit uppe i Solna kommunfullmäktige... Stämmer inte mallen, nej då ska det vara helt ok att stryka över det förtryckta och skriva "mamma 2", svårare än så behöver det inte vara. Det viktiga är att vi inte bemöter människor med olika attityd beroende på hur de väljer att leva sina liv, där tycker jag människovärdesprincipen är fundamental.
Jag tror att det till syvende och sist är hur vi enskilda människor bemöter varandra som spelar roll. Hyser vi som människor negativa känslor inför människor som väljer att leva på annat sätt än i heterosexuell tvåsamhet, ja då visar det sig. Det är de känslorna och åsikterna som jag tror göder de "fördomar" som finns emot oss angående vår hållning till homosexuella. Det enda som kan råda bot på det är att varje enskild människa - inte minst kristdemokrater - funderar på med vilken rätt vi människor går omkring och har synpunkter på, och recenserar, hur andra vuxna människor väljer att leva sina liv?? Kan vi alla i själ och hjärta ändra vår attityd till att inte vara så fördömande, då tror jag att bilden av oss som homofientliga kommer få betydligt svårare att få fäste!
Ska Kristdemokraterna bli det parti som står upp för människors frihet och egenmakt - ja då måste vi också stå upp för de människor som väljer att leva på andra sätt en det normativa. Först då bli vi trovärdiga som frihetsparti, något jag verkligen önskar att vi kan bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar