Nu går ärkebiskopen Anders Wejryd ut och stödjer de diakoner som dragit igång det så kallade Påskuppropet mot de gällande sjukförsäkringsrelgerna. Han skriver bland annat: "
"Rätt många församlingar tar till exempel upp kollekt för att kunna köpa matkassar till behövande, inte minst ensamstående föräldrar, nuförtiden. Jag blev överraskad när jag hörde det. Sådant borde vi dela på i hela samhället, inte minst för att undvika ”välgörenhetssituationer”."
Mycket märkligt uttalande från en representant för Svenska kyrkan, en av de största ideella verksamheterna i landet. Anser han inte att kyrkan är en del av hela samhället? Jag är rädd att han helt enkelt köpt den klassiska vänsterretoriken - att samhället är staten. Läs gärna vad Roland Poirir Martinssons skriver om det i dagens SvD.
Som jag ser det lever vi i bakvända världen - det rimliga är väl att vi först försöker klara oss själva med hjälp av familjer, grannar, vänner, ideella, för att om inte det räcker till vända oss till det offentliga för hjälp? Men inte i Sverige. Här tycker vi välgörenhet är fult och något, som Wejryd skriver, bör undvikas. För mig är välgörenhet människa till människa solidaritet i dess prydno. Men inte i Sverige. Här är solidariteten instrumentaliserad, skattekrona in, bidrag ut, ansiktslöst. Ingen behöver känna sig tacksam, ingen behöver känna sig behövd. Känslor som egentligen är ganska grundläggande för oss människor, och inte skadliga. Men nu är vi tillvanda vid detta, och jag har små förhoppningar om att det åter ska gå att stärka det civila samhället, även om jag tänker fortsätta försöka.
Det är onekligen lätt att dras med i de olika berättelserna om människor som far illa. De vittnar om hur samhällets skyddssystem brakat samman. Hemskt! Ja det är det - om det är sant.
Jag försöker nu ta reda på vad, exakt, är det som blivit fel i de nya sjukförsäkringsrelgerna? För fel har det i vissa fall blivit, det är vi nog alla överens om. Men vad av de omvittnade problemen som kan härröras till hur de nya reglerna tolkas? Det är viktigt att klara ut, för åtgärderna måste förstås bli olika beroende på svaret. Men innan jag är helt klar över vad som är vad, tänker jag mig in i "worst case", vilket lär vara att man blir nollklassad. Dvs man står helt utanför socialförsäkringssystemet.
Vad gör man då, om man helt förlorat arbetsförmåga och därmed också rätt till sjukersättning eller a-kassa? Då går man till kommunen och söker hjälp. För samhället, det offentliga, har ytterligare ett skyddsnät, så kallat ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd, eller i vardagstal socialbidrag). Jag bad en handläggare på socialförvaltningen i Solna räkna ut under vilka ekonomiska vilkor min familj skulle få leva under ifall det värsta hände, att både jag och maken blev sjuka och nollklassade.
Vi har fyra barn 8, 11, 14 och 16 år.
Barnbidrag:
5 814kr
Försörjningsstöd (ej skattepliktigt):
5 114kr personliga kostnader för två vuxna
2 740kr för 16-åring
2 440kr för 14-åring
2 440kr för 11-åring
2130kr för 8-åring
OCH kostnaderna täckta för hyra, el, försäkringar, läkemedel, fackavgifter.
Det ger 22 554kr/mån att röra oss med när hyra och andra fasta kostnader är betalda! Det ställs då rimliga krav på boendet. I vårt fall skulle det nog inte anses rimligt att vi bodde kvar i villan i Råsunda, utan vi skulle ombes hitta något mindre (14okvm anses som max för en 4-barnsfamilj).
Det är inte fett, men betydligt mer än vad jag och maken hade att röra oss med som två studenter med ett par barn. Så vilka är det då som går till kyrkan för att få maten betald?
Jag kan alltså inte gå med på att våra social skyddsnät havererat, det finns faktiskt både hängslen och livrem.
För att värna de som verkligen far illa måste vi först skapa oss en sann bild baserad på fakta. Utifrån den resonera om vad som är rimligt att individen ska klara av själv och när hjälp ska sättas in. Och vilken hjälp som behövs; passiva bidrag kan vara det rätta i vissa fall, en knuff i rätt riktning bättre i andra. För skriker vi "omänskligt!", "kränkande!", "kris!", "skandal!" varje gång vi hör talas om något som vid första anblicker låter tveksamt - då blir det snart som i sagan om Peter och vargen...
Politiker får inte bara tänka med hjärtat. Inte heller med bara hjärnan. Som vi kristdemokrater brukar säga: Vi ska stå för en politik med både hjärta och förnuft!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar