Skuldkänslor när man är den som hämtar sist på dagis

Dagen till ära har Kommunal kommit ut med rapporten "Alla hämtar tidigt". Den har upprört mig. Här skriver man om hur många föräldrar, företrädesvis mödrar, känner sig pressade att hämta barnen på dagis så tidigt som möjligt. Så här skriver de:

"Normen om att hämta tidigt är problematisk för den försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och att få ihop sin vardag. Huvudskälet till den här pressen har varken med barnens eller föräldrarnas behov att göra, utan handlar om vad alla andra gör. Det går bara att spekulera varför det har blivit så. Är det tidsandan? Bred kommersiell lansering av ett hemmafruideal?Skälet sägs vara att de stressade mammorna upplever att "alla andra" hämtar tidigt.

Jag börjar med barnen. Det är knappast uppbyggligt för det uppväxande släktet att ständigt få höra att de främst är tillkrånglare av det så kallade livspusslet. För oj vad barn krånglar till det; de gör så att mamma o pappa inte hinner satsa tillräckligt mycket på karriären, att mamma inte får löneutveckling på jobbet, att pappa inte får sova på nätterna, att mamma och pappa inte får tillräckligt med tid för att odla den egna relationen osv osv. Vi vuxna är då verkligen beklagligt självupptagna.

Kvinnorna då. Varför är det främst de som hämtar på dagis och följaktligen är de som får känna sig stressen att hämta så tidigt som möjligt? Ja det kan man fundera över. Stora insatser har ju gjorts av både lagstiftare och feminister för att motverka detta. En förklaring kan vara att det är väldigt små barn vi pratar om, från 1 år, och att det i många familjer fortfarnde är kvinnan som står barnen närmast då, "avnavlingen" tar olika lång tid, och alla är inte klara med den på barnens ett-årsdag, hur provocerande många än tycker att det är. Det är i vart fall ett val som varje familj själv gör, av en eller annan anledning.

Nu ytterligare något som säkert kan provocera någon: oavsett vilken barnomsorg man väljer är de flesta överens om att barnen mår bra av att få vara hemma i lugn och ro med någon som älskar dem åtminstone några timmar varje dag, och helst några veckor varje år. Det är få som ärligt och uppriktigt menar att tvååringar mår bra av längre arbetsdagar och fler arbetsveckor än vuxna. Att försöka argumentera för något annat är lite av en dåres försvarstal.

Är det därför givet att man som förälder ska ha dåligt samvete för att man låter barnet tillbringa väldigt många timmar i barnomsorg? Nej. Livet ser olika ut för oss alla. Är man ensamstående ensamförsörjare - ja då är man så illa tvungen att arbeta många av dygnets timmar för att få ihop det. Man måste då inse att man faktiskt gör det bästa möjliga av den situation man för tillfället befinner sig i. Och även om barnen mår bra att få komma hem i lugn och ro far det förmodligen inte allvarligt illa av att inte få göra det.

Kanske är det mer adekvat att få skuldkänslor om man hämtar sent av mindre definitiva anledningar som att man tycker det är roligare att arbeta än att vara med barnen, eller för att man vill ha en livsstil som kostar multum. Då får man rannsaka sig själv och fråga sig om man verkligen i grund och botten gör ett medvetet val, och med vilka argument. Känner man att avvägningen faller ut till "hämta-sent"-argumentets fördel - ja då finns ju ingen anledning att känna skuld.

Personligen har jag svårt att förstå ovanstående prioriteringar. Men precis som jag själv vill ha möjlighet att välja hur vår familj ska leva, tycker jag att andra ska få göra sina val.

Det är när man lämnar barnet långa dagar och inte riktigt upplever att man gjort ett aktivt, rätt val som skuldkänslorna uppstår. Någonstans där inne ropar det en liten röst som säger "jag borde passa på att tillbringa mer tid med mina barn, egentligen tycker jag att det är viktigare än att vara betydelsefull på jobbet/har råd med Thailandresa/kunna bygga ut huset". Den röstern ska man nog lyssna på. Gör man inte det - ja då kommer skuldkänslorna direkt. Dessutom blir man då oerhört provocerad av att se andra som valt annorlunda och hämtar barnen tidigt. Det är inte otroligt att tro att både föräldrar och barn kommer må dåligt på sikt, om föräldern känner sig som offer för omständigheter man inte styr och barnet får bära skuld för att föräldrarna är stressade och missnöjda.

Vad är då Kommunals förslag? Jo att samhället ska motarbeta de normer som säger att det är bättre att hämta tidigt än sent. Det är dömt att misslyckas då föräldrar vet att barn mår bra av att få tid hemma som räcker till mer än middag och Bolibompa.

Lyft istället det faktum att vi alla har ett val, utifrån givna förutsättningar. När vi gjort ett medvetet val, då kan vi stå för det och slipper ha dåligt samvete eller provoceras av andra människors andra val. Problemet i Sverige är att vi ofta inte erkänner valmöjligheten, utan att vi istället vill ha en utstakad väg som vi förväntas gå. Där de andra vägarna ska göras krångliga och svåra med hjälp av såväl regler som åsiktselit.

Det kan kännas enklare att intala sig att det inte finns val. Det finns också de som tycker det bästa vore att det faktiskt inte fanns några. Som Kommunal som definitivt inte vill tillåta val som kan sägas hota jämställdheten. Likt andra vänsterpolitiker (och somliga "liberaler") menar de att jämställdhet - definierad som exakt lika fördelning av allt - är viktigare än att männsikor får göra sina egna val:

"I båda de här spåren lurar hot mot jämställdheten. Allra tydligast är det i
valfrihetsspåret, som leder Sverige in i en blandad familjepolitisk modell,
som inte enbart stödjer en familj där båda föräldrarna förvärvsarbetar
utan även ger stöd till enförsörjarfamiljen, där en arbetar och en är
hemma med barn."

Vad blir Kommunals nästa krav? Kostnadsfri, obligatorisk förskola 7-19 för alla? Inga dåliga samveten då inte, vi gör ju bara som vi blivit tillsagda....