När äldreomsorgen står inför stora demografiska utmaningar och ökade krav på kvalitet och individanpassning, då fokuseras debatten istället på möjligheten för företag att göra vinstuttag. Märkligt, den diskussionen kommer förstås inte leda till att våra äldre får det bättre, men om vi nu ändå ska ta
den diskussionen så är det också rimligt att först och främst ta reda på om det
finns några kvalitetsskillnader mellan den privatdrivna och kommunala
äldreomsorgen idag.
Under "Caremaskandalens" (ett ord vi egentligen aldrig borde använda, då det har visat sig att det inte var så att Carema vanvårdat äldre utan att det snarare handlade om personalkonflikter mellan läkarorganisation och vårdpersonal, något journalisterna inte var så noga med att rapportera, läs gärna Dagens Samhälles granskning), nåvl, under "Caremanskandalens" mest braskande dagar gavs Socialstyrelsen i
uppdrag att studera om det fanns några skillnader i kvalitet mellan privatdriven och kommunal äldreomsorg. Resultatet presenterades för ett par veckor sedan.
De slog i ett pressmeddelande fast att inga större skillnader gick att finna (läs gärna rapporten). Men
tittar man lite närmare på resultaten visar sig intressanta saker.
Personaltäthet och utbildningsnivå i privatdrivna verksamheter var något lägre
än i de offentliga. Det är egentligen inte särskilt förvånande om man betänker
att många kommuner upphandlat äldreomsorgen med det möjligen tvivelaktiga
syftet att få den driven till en billigare penning än den egna kommunala. Det är för övrig något vi i Solna slutade med för länge sedan, vi upphandlar till fast pris, minimikrav och därutöver tävlar anbudsläggarna på vad de kan erbjuda i kvalitet som ger mervärde för de äldre. Lite om det skrev jag i en debattartikel i DN i november, för den som vill läsa mer.
Men
tittar man på vad som verkligen utförs i äldreomsorgen, som i
Socialstyrelsens Äldreguide utpekats som kvalitetsindikatorer, så visar det sig
att de privata boendena visar bättre resultat än de kommunala.
Exempel på sådan indikatorer är upprättande av individuella
utvecklingsplaner och den äldres medverkan i detta, förebyggande av fallskador,
trycksår och undernäring, begränsning av nattfasta och läkemedelsgenomgångar.
Man skulle alltså kunna dra slutsatsen att de trots lägre bemanning får mer
utfört, det vill säga att de bedriver äldreomsorg effektivare och med högre
kvalitet – samtidigt som, eller kanske på grund av, att
man är mer lyhörd för brukarnas synpunkter. Att med det som bakgrund föreslå
att man ska begränsa privata vårdgivare att ta ut vinst framstår för de flesta
av oss som huvudlöst.
Nej, äldreomsorgsdebatten måste sluta fokusera på driftsformer och fokusera på de större och mer övergripande frågorna. Framtida finansiering, hur man uppnår valfrihet där inte bara namnskylten över entrédörren varierar utan också verksamheternas innehåll, hur vi får bättre individanpassning och hur vi förskjuter makten från systemen till de äldre själva. Vi måste finna och komma överens om en tydlig definition av det offentliga åtagandet, vad ska ingå och vem ska förväntas tillhandahålla det som efterfrågas?
Det behövs också en
diskussion om ansvaret. Vilket ansvar har man själv för sitt åldrande - de anhöriga
respektive det offentliga? Att det offentliga åtagandet ska inbegripa
kvalificerad omvårdnad och sjukvård är nog alla överens om. Men innehållsrik
fritid? Är det helt givet att städ, tvätt och matdistribution ska ingå i det
kommunala uppdraget, när antalet personer över 70 år som nyttjar RUT-avdraget
har ökat mer än sjufaldigt sedan 2007, och trenden visar en fortsatt ökning?
Intresset är förståeligt, givet att det ger den äldre betydligt större
möjligheter att bestämma själv över servicen, utan att behöva be om ett
biståndsbeslut av kommunen.
Allas våra liv och behov ser olika ut, och även när
vi blir äldre vill vi kunna styra våra liv och ha rätt att vara med och utforma
den äldreomsorg vi önskar. Hur ska vi klara av att tillgodo se det?
