Kultur för äldre – mer än en clown

Artikel i "Äldre i Solna":

Ni minns kanske ett av valrörelsens färgglada inspel – clowner till våra äldreboenden. En clown gör verkligen inte någon skada – men har blivit en symbol för ovanifrånperspektivet – att politiker på högsta nivå ska bestämma vilken kultur äldre ska ta del. En klapp på huvudet.
Vi människor gillar inte den där nedlåtande klappen på huvudet. Inte när vi är unga och det blir inte annorlunda när vi blir äldre.

Att vi behöver mer hjälp och mer omsorg för att klara av vardagen när vi blir äldre betyder inte att någon annan ska ta över beslutanderätten över vardagliga ting som kultur, fritidssysslor och hur vi roar oss.

Människor tappar inte sina intressen bara för att de blir äldre. Därför är det viktigt att äldre ska ha möjlighet till ett rikt kulturliv och inte minst att själva ha möjlighet att i större utsträckning välja vilken kultur man vill ta del av.

Respekten för äldre människors integritet och självbestämmande kräver att valfrihet, respekt och förståelse för varje enskild person präglar verksamheten. Så när du tänker kultur – tänk fritt, tänk stort. Tänk ljud, tänk bild, tänk minnen – tänk clowner om du vill. Men framför allt – tänk själv.

Malin Appelgren
Omvårdnadsnämndens ordförande

Trygghetsboende planeras

Svar på en insändare angående trygghetsboende i tidningen Mitt i Solna:


Bengt Norrbom, ordförande för Äldreforum Solna skriver i Mitt I Solna att han önskar se ett Trygghetsboende centralt i Solna.

Det finns många äldre i Solna och jag vet att efterfrågan är stor på bostäder med god tillgänglighet och möjlighet till gemenskap med andra.

Jag tänker mig ett boende med lägenheter som hyrs på vanligt sätt, utan att man ska behöva biståndsbedömas av kommunens tjänstemän.Bengt Norrbom vill att ett sådant trygghetsboende ska ligga centralt i Solna och jag håller naturligtvis med.

Jag och Kristdemokraterna har tillsammans med de övriga partierna i Alliansen slagit fast i vårt regeringsprogram för de närmaste åren att ett Trygghetsboende i Solna ska planeras snarast. Så det är på gång, även om vi inte satt ned foten för detaljerna ännu.

Jag vill tacka Bengt Norrbom för insändaren och hoppas samtidigt att vi i tätt samarbete med Solnas äldre ska kunna planera för riktigt bra trygghetsboenden som kan börja byggas utan onödiga fördröjningar.

Malin Appelgren (KD)

Kommunalråd och ordförande i Omvårdnadsnämnden

Skuldkänslor när man är den som hämtar sist på dagis

Dagen till ära har Kommunal kommit ut med rapporten "Alla hämtar tidigt". Den har upprört mig. Här skriver man om hur många föräldrar, företrädesvis mödrar, känner sig pressade att hämta barnen på dagis så tidigt som möjligt. Så här skriver de:

"Normen om att hämta tidigt är problematisk för den försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och att få ihop sin vardag. Huvudskälet till den här pressen har varken med barnens eller föräldrarnas behov att göra, utan handlar om vad alla andra gör. Det går bara att spekulera varför det har blivit så. Är det tidsandan? Bred kommersiell lansering av ett hemmafruideal?Skälet sägs vara att de stressade mammorna upplever att "alla andra" hämtar tidigt.

Jag börjar med barnen. Det är knappast uppbyggligt för det uppväxande släktet att ständigt få höra att de främst är tillkrånglare av det så kallade livspusslet. För oj vad barn krånglar till det; de gör så att mamma o pappa inte hinner satsa tillräckligt mycket på karriären, att mamma inte får löneutveckling på jobbet, att pappa inte får sova på nätterna, att mamma och pappa inte får tillräckligt med tid för att odla den egna relationen osv osv. Vi vuxna är då verkligen beklagligt självupptagna.

Kvinnorna då. Varför är det främst de som hämtar på dagis och följaktligen är de som får känna sig stressen att hämta så tidigt som möjligt? Ja det kan man fundera över. Stora insatser har ju gjorts av både lagstiftare och feminister för att motverka detta. En förklaring kan vara att det är väldigt små barn vi pratar om, från 1 år, och att det i många familjer fortfarnde är kvinnan som står barnen närmast då, "avnavlingen" tar olika lång tid, och alla är inte klara med den på barnens ett-årsdag, hur provocerande många än tycker att det är. Det är i vart fall ett val som varje familj själv gör, av en eller annan anledning.

Nu ytterligare något som säkert kan provocera någon: oavsett vilken barnomsorg man väljer är de flesta överens om att barnen mår bra av att få vara hemma i lugn och ro med någon som älskar dem åtminstone några timmar varje dag, och helst några veckor varje år. Det är få som ärligt och uppriktigt menar att tvååringar mår bra av längre arbetsdagar och fler arbetsveckor än vuxna. Att försöka argumentera för något annat är lite av en dåres försvarstal.

Är det därför givet att man som förälder ska ha dåligt samvete för att man låter barnet tillbringa väldigt många timmar i barnomsorg? Nej. Livet ser olika ut för oss alla. Är man ensamstående ensamförsörjare - ja då är man så illa tvungen att arbeta många av dygnets timmar för att få ihop det. Man måste då inse att man faktiskt gör det bästa möjliga av den situation man för tillfället befinner sig i. Och även om barnen mår bra att få komma hem i lugn och ro far det förmodligen inte allvarligt illa av att inte få göra det.

Kanske är det mer adekvat att få skuldkänslor om man hämtar sent av mindre definitiva anledningar som att man tycker det är roligare att arbeta än att vara med barnen, eller för att man vill ha en livsstil som kostar multum. Då får man rannsaka sig själv och fråga sig om man verkligen i grund och botten gör ett medvetet val, och med vilka argument. Känner man att avvägningen faller ut till "hämta-sent"-argumentets fördel - ja då finns ju ingen anledning att känna skuld.

Personligen har jag svårt att förstå ovanstående prioriteringar. Men precis som jag själv vill ha möjlighet att välja hur vår familj ska leva, tycker jag att andra ska få göra sina val.

Det är när man lämnar barnet långa dagar och inte riktigt upplever att man gjort ett aktivt, rätt val som skuldkänslorna uppstår. Någonstans där inne ropar det en liten röst som säger "jag borde passa på att tillbringa mer tid med mina barn, egentligen tycker jag att det är viktigare än att vara betydelsefull på jobbet/har råd med Thailandresa/kunna bygga ut huset". Den röstern ska man nog lyssna på. Gör man inte det - ja då kommer skuldkänslorna direkt. Dessutom blir man då oerhört provocerad av att se andra som valt annorlunda och hämtar barnen tidigt. Det är inte otroligt att tro att både föräldrar och barn kommer må dåligt på sikt, om föräldern känner sig som offer för omständigheter man inte styr och barnet får bära skuld för att föräldrarna är stressade och missnöjda.

Vad är då Kommunals förslag? Jo att samhället ska motarbeta de normer som säger att det är bättre att hämta tidigt än sent. Det är dömt att misslyckas då föräldrar vet att barn mår bra av att få tid hemma som räcker till mer än middag och Bolibompa.

Lyft istället det faktum att vi alla har ett val, utifrån givna förutsättningar. När vi gjort ett medvetet val, då kan vi stå för det och slipper ha dåligt samvete eller provoceras av andra människors andra val. Problemet i Sverige är att vi ofta inte erkänner valmöjligheten, utan att vi istället vill ha en utstakad väg som vi förväntas gå. Där de andra vägarna ska göras krångliga och svåra med hjälp av såväl regler som åsiktselit.

Det kan kännas enklare att intala sig att det inte finns val. Det finns också de som tycker det bästa vore att det faktiskt inte fanns några. Som Kommunal som definitivt inte vill tillåta val som kan sägas hota jämställdheten. Likt andra vänsterpolitiker (och somliga "liberaler") menar de att jämställdhet - definierad som exakt lika fördelning av allt - är viktigare än att männsikor får göra sina egna val:

"I båda de här spåren lurar hot mot jämställdheten. Allra tydligast är det i
valfrihetsspåret, som leder Sverige in i en blandad familjepolitisk modell,
som inte enbart stödjer en familj där båda föräldrarna förvärvsarbetar
utan även ger stöd till enförsörjarfamiljen, där en arbetar och en är
hemma med barn."

Vad blir Kommunals nästa krav? Kostnadsfri, obligatorisk förskola 7-19 för alla? Inga dåliga samveten då inte, vi gör ju bara som vi blivit tillsagda....

Försäkringssystem som havererar - eller som har både hängslen och livrem?

Nu går ärkebiskopen Anders Wejryd ut och stödjer de diakoner som dragit igång det så kallade Påskuppropet mot de gällande sjukförsäkringsrelgerna. Han skriver bland annat: "

"Rätt många församlingar tar till exempel upp kollekt för att kunna köpa matkassar till behövande, inte minst ensamstående föräldrar, nuförtiden. Jag blev överraskad när jag hörde det. Sådant borde vi dela på i hela samhället, inte minst för att undvika ”välgörenhetssituationer”."

Mycket märkligt uttalande från en representant för Svenska kyrkan, en av de största ideella verksamheterna i landet. Anser han inte att kyrkan är en del av hela samhället? Jag är rädd att han helt enkelt köpt den klassiska vänsterretoriken - att samhället är staten. Läs gärna vad Roland Poirir Martinssons skriver om det i dagens SvD.

Som jag ser det lever vi i bakvända världen - det rimliga är väl att vi först försöker klara oss själva med hjälp av familjer, grannar, vänner, ideella, för att om inte det räcker till vända oss till det offentliga för hjälp? Men inte i Sverige. Här tycker vi välgörenhet är fult och något, som Wejryd skriver, bör undvikas. För mig är välgörenhet människa till människa solidaritet i dess prydno. Men inte i Sverige. Här är solidariteten instrumentaliserad, skattekrona in, bidrag ut, ansiktslöst. Ingen behöver känna sig tacksam, ingen behöver känna sig behövd. Känslor som egentligen är ganska grundläggande för oss människor, och inte skadliga. Men nu är vi tillvanda vid detta, och jag har små förhoppningar om att det åter ska gå att stärka det civila samhället, även om jag tänker fortsätta försöka.

Det är onekligen lätt att dras med i de olika berättelserna om människor som far illa. De vittnar om hur samhällets skyddssystem brakat samman. Hemskt! Ja det är det - om det är sant.

Jag försöker nu ta reda på vad, exakt, är det som blivit fel i de nya sjukförsäkringsrelgerna? För fel har det i vissa fall blivit, det är vi nog alla överens om. Men vad av de omvittnade problemen som kan härröras till hur de nya reglerna tolkas? Det är viktigt att klara ut, för åtgärderna måste förstås bli olika beroende på svaret. Men innan jag är helt klar över vad som är vad, tänker jag mig in i "worst case", vilket lär vara att man blir nollklassad. Dvs man står helt utanför socialförsäkringssystemet.

Vad gör man då, om man helt förlorat arbetsförmåga och därmed också rätt till sjukersättning eller a-kassa? Då går man till kommunen och söker hjälp. För samhället, det offentliga, har ytterligare ett skyddsnät, så kallat ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd, eller i vardagstal socialbidrag). Jag bad en handläggare på socialförvaltningen i Solna räkna ut under vilka ekonomiska vilkor min familj skulle få leva under ifall det värsta hände, att både jag och maken blev sjuka och nollklassade.

Vi har fyra barn 8, 11, 14 och 16 år.

Barnbidrag:

5 814kr

Försörjningsstöd (ej skattepliktigt):

5 114kr personliga kostnader för två vuxna

2 740kr för 16-åring

2 440kr för 14-åring

2 440kr för 11-åring

2130kr för 8-åring

OCH kostnaderna täckta för hyra, el, försäkringar, läkemedel, fackavgifter.

Det ger 22 554kr/mån att röra oss med när hyra och andra fasta kostnader är betalda! Det ställs då rimliga krav på boendet. I vårt fall skulle det nog inte anses rimligt att vi bodde kvar i villan i Råsunda, utan vi skulle ombes hitta något mindre (14okvm anses som max för en 4-barnsfamilj).

Det är inte fett, men betydligt mer än vad jag och maken hade att röra oss med som två studenter med ett par barn. Så vilka är det då som går till kyrkan för att få maten betald?

Jag kan alltså inte gå med på att våra social skyddsnät havererat, det finns faktiskt både hängslen och livrem.

För att värna de som verkligen far illa måste vi först skapa oss en sann bild baserad på fakta. Utifrån den resonera om vad som är rimligt att individen ska klara av själv och när hjälp ska sättas in. Och vilken hjälp som behövs; passiva bidrag kan vara det rätta i vissa fall, en knuff i rätt riktning bättre i andra. För skriker vi "omänskligt!", "kränkande!", "kris!", "skandal!" varje gång vi hör talas om något som vid första anblicker låter tveksamt - då blir det snart som i sagan om Peter och vargen...

Politiker får inte bara tänka med hjärtat. Inte heller med bara hjärnan. Som vi kristdemokrater brukar säga: Vi ska stå för en politik med både hjärta och förnuft!